Del två av tjejklassikern!

Att ta sig igenom ett Vasalopp är mäktigt. Men jag nöjer mig med tjejvasan! Ett Vasalopp jag klarar av. Och det är ubermäktigt! Fatta tre mil..

Efter 300 meter: jag kliver av

Efter 500 meter: jag prövar lite till

Sen minns jag inge mer.. Bubblan kring mig var kompakt och skiddjävulen grep tag i mig. 

En skida fram en skida fram en skida fram. Varje skida fram är en skida närmare målet. 

Och till slut: det underbara målet. Att komma över bron och se skylten "I Fädrens spår" DET var mäktigt. Att sen få medalj och inse att jag just åkt tre mil skidor, det var överjordiskt. 

Kommer jag göra det igen? En kommentar från målfållan när en skida blev lössläppt och åkte iväg: "Försvinn du bara! Jag vill aldrig mer se dig". Jag sa det inte. Det var nån annan. Jag åker igen nästa år. Jag måste vara galen som just skrev det. Men jag måste ju slå 4.14.56.

Tänk, strax före jul hade jag knappt stått på ett par skidor. Än mindre åkt tre mil!