Att ge sig ut på en stavpromenad kräver att man slänger allt av värdighet bakom axeln. När jag går där med mina stavar och stöter på någon vill jag bara skrika: jag gör inte detta i vanlig fall. Jag ska bara ta mig till Mora. Efter det så slänger jag bort de här fåniga pinnarna och blir människa igen!
Men jag säger inte så. Bara tänker det. Fast jag skulle vilja skrika ut det som sagt......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul om du kommenterar