Efter tre spinningpass är det dags att ta spinningen under lupp. Vi kan börja med själva cykeln. Eller cykeln förresten. Ett skelett som jag, moi, ska mecka ihop själv. Sadel och styre hänger liksom löst över resten av järnskrotet.
Tro nu inte att cykeln kan ställas in som om man vore på en liten cykeltur på landet med huckle och fika i cykelkorgen. Nänä. Här ska ställas in i läget från hell! Sadeln kan justeras framåt bakåt uppåt neråt. Ja ni fattar när ni ser det. Styret kan justeras mer ont i ryggen eller mindre. Men INTE upprätt rygg. Här ska mosas lår..... Att hänga som en trasa över styret under spinningpasset hör liksom till. Flåsa frusta stånka och svettas. Spinning i ett nötskal.
Nu går vi över till själva cykleriet. Det börjar lite försiktigt med instruktioner som: dra på lagom motstånd men inte så mycket att ni får mjölksyra inom fem minuter och inte så lite att ni inte har nåt motstånd alls. Okey. Allt är relativt. Med noll i motstånd klarar jag utan mjölksyra. Med minsta lilla motstånd syra efter tretti sekunder.
Nästa del.. Nu jäklar ska här klättras. Motståndet ska vara likställt med en liten lutning. Märkligt jag hittar inte nerförslutning.
När vi lutat färdigt ska vi ta i för kung och fosterland. Nu ska mjölksyran kramas ur låren. Här ska cyklas i de värstaste backarna! Men inte JFW. Hon trivs bättre här med fika i korgen och en äppellund att sätta sig vid.
Nu kommer vi till slutet. Nu ska det sugas ut det sista av benen. Plomberna far som projektiler genom spinningsalen uppförsbackarna är jävligare än de jävligaste.
Sen är det slut. Vi är framme. Jag kryper fram ur min äppellund undrar varför det aldrig finns nedförsbackar på ett spinningpass och utbrister i ett spontant BRA KÖRT!
Kommer jag tillbaka? Jag har varit där tre gånger i rad. En gång är ingen gång. Två gånger är två gånger. Tre gånger börjar bli en vana och gång nummer fyra är rutin. Ska det bli en nummer fyra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul om du kommenterar